Idag var vi ute på promenad igen, jag och en av mammorna i byn, och vi pratade som vanligt en hel del om våra karlar. Och då inte så mycket om hur romantiska de är, inget sånt alls faktiskt (för ingen av dem verkar vilja kunna sånt), utan vi pratade mer om allt tjat man får häva ur sig, om saker som aldrig blir gjorda, om sånt de inte ser eller vill se och om ens egen frustration gällande detta!
Jag förstår dem, karlarna alltså, att de inte vill vara romantiska och göra fina saker för en, då de bara får höra på allt gnäll. Men samtidigt kan jag inte fatta att de inte kan ta till sig lite av kritiken, och hjälpa en med det som måste göras... Att det ska vara så svårt!
Jag tycker att de borde vara lite tacksamma att det är vi som har koll på allt, och bara tacka och ta emot för att de inte behöver fundera så mycket, utan bara behöver ta tag i saken när vi (tjejerna/kvinnorna/kärringarna) säger till.
Eftersom de inte ser att det är dammigt, borde de vara glada att nån annan ser det, och kan påpeka för dem att det är dags att dra fram dammsugarn. Då de inte kan koppla ihop smutsiga kläder till att det är dags att tvätta, kan jag tycka att de borde uppskatta att nån annan kan fullborda den tankegången och sedan steg för steg be om att få hjälp med att ladda å trycka igång maskinen, vänta en timme och sen hänga upp tvätten efteråt - och detta borde rimligtvis kunna fungera utan att "hon" ska behöva TJATA OM DET FLERA GÅNGER! Jag menar, hur svårt kan det vara?!?
De borde gilla att nån annan tänker på att det är slut dasspapper och gladeligen åka efter jobbet och inhandla detta, då det för det första är något som verkligen behövs hemma och för det andra, sparar en massa tid och bensinpengar, då han kan fixa det på vägen hem...
Men ibland skulle det vara så skönt om man inte alltid ensam bar på denna färdighet att förutse vad som borde fixas och vad som måste packas/handlas.
Rätt ofta känns det som att karlar inte har förmågan att tänka i flera led, allt försvinner liksom efter steg 1 (jag har inga rena kläder/det finns ingen middagsmat hemma) och därför blir det bara pannkaka av alltihop, men mest en massa gräl från hennes sida för att inget är ordnat! Helt onödigt!
En jobbarkompis kom till sitt nattpass förra våren och var helt lyrisk när hon berättade att "de kan"! "Han har idag visat att han kan få saker att hänga ihop - karlar kan tänka i flera led"! Nu minns jag inte vad saken gällde, men det var en sensation att det hänt! Och så fortsatte vi leva på hoppet, för de kan ju kanske ändra sig...
Nu gäller detta att inte behärska att tänka i flera led inte alls allting runt karlarna. De är bra på många saker, det måste jag erkänna, som att ha alla grejer hemma när det är dags att tvätta bilen (fast de köptes för fem minuter sen på macken, vilket innebar en extra sväng, då han kunde ha gjort det igår när han lix var å tankade), mycket runt datorn, motorcyklar och sånt, för såna saker det kan han fundera bra på!
Nu inte alls sagt att jag själv inte är bra på allting, nej, huvvaligen, det finns många grejer som jag inte kommer ihåg!
Å han är mycket bättre på att till exempel bygga saker, som dräneringen i somras, och att hela vardagsrummet fick ett sånt otroligt lyft, det är jag sååå himla tacksam för att han gjorde, och nu med garaget som ska upp, det må jag säga är helt och hållet Patricks förtjänst, för jag är ingen hejjare på att hammra, så det måste jag lyfta på mössan för!
Fast det var jag som ritade allting när vi ansökte om bygglovet, för annars hade det nog inte blivit gjort i tid, och det är jag som har påmint och påmint om att prata med grannarna, be honom kolla upp vart materialet ska komma ifrån och påmint han om att tänka på vad han verkligen vill ha (inom rimliga gränser) för att han inte ska ångra sen att han inte drog in vatten eller nåt sånt.
Men nu har jag blivit portad från allt som har med garage-projektet att göra!
Jag har kommit med för många synpunkter och dåliga ideér, jag har ställt för många frågor om "när", "hur", "hur dyrt", "när", "hur då" och "NÄR", som värsta fyraåringen, så Patrick fick nog en dag och stängde ute mig från allt vad heter garage! Han ska sköta det själv, "ssscchhh", inget snack om saken!
Jag kan visserligen förstå att han blir less, men ändå... Saker måste tänkas över och folk måste ju kontaktas!
Man har ju själv lite svårt att släppa saker, känner jag, så det är allt lite jobbigt att inte prata om det här, för man vill ju bara att det ska bli färdigt och fint, men lite kan jag väl ändå försöka tillgodose hans önskemål om att inte lägga mig i.
Precis som han kunde bli bättre på att hjälpa till (utan upprörda ord) och försöka se nånting från mitt håll... Eller?
