Frida & Seth

 
Här är jag å Tilde på väg tillbaka hemåt från vår kvällspromenad...

 
Här skymtar grannens hus, och vårat ligger precis bakom...

 
Så här bor vi...

 
Helt söndergrävd är tomten...

 
Huset sett från vägen. I garaget (där de två små fönstrena sitter) ska vi bygga ett fjärde sovrum...i framtiden..!

 
Tilde vid våran och grannens postlåda...

 
Nu är vi hemma! Tilde springer för att se om husse är vaken!

Allt gick jättebra, det jobbigaste var väntan, efterssom ungen var beräknad ett par veckor tidigare. Men barnmorskan som förlöste Leonardo trodde nog att dom hade räknat fel på ultraljudet, hon tyckte inte han såg överburen ut, tydligen kan dom bli väldigt torra i huden då.

Jag hade ganska mycket värkar dagarna och veckan innan förlossningen, så när det väl var dags ville jag knappt tro det. Jag kände mig lite smått illamående under hela dagen, och på kvällen kom det ordentliga värkar. Jag kunde ändå hålla dom "under kontroll" altså, jag fokuserade hela tiden på att slappna av då dom kom och då gick dom fortare över. Vi käkade i allafall middag, men sedan tänkte jag att det är bäst om vi åker till bb i allafall. Så jag ringde till Karolinska "mitt" sjukhus, men det var fullt där så dom skickade mig till Södra BB.

När vi väl kom dit kom värkarna 4-5 min mellanrum och dom var riktigt jävliga. Vi blev visade vårt rum som såg ut som ett hotelrum, med dubbelsäng och egen toa. Inga sjukhusgrejor syntes till. et kom in en tant som var barnmorska och jättegullig. Hon kollade hur mycket jag hade öppnat mig och konstaterade 5 cm. Sedan lämnades jag ifred med sån där grej som kollar värkarna i ca 15 min, Franco hade gått för att betala parkeringen. Så kännde jag att värkarna blev superjävliga och jag var tvungen att sätta mig upp och skrika då dom kom. Så jag ringde på barmorskan som kopplade bort mig så jag skulle kunna gå och kissa. Vattnet gick då jag skulle dra på mig trosorna och jag kännde mig tvungen att krysta då värkarna kom.

Jag hann knappt tillbaka till sängen innan jag kännde att huvudet var på väg ut. Två krystvärkar till och ungen var ute.

Så gick det till.

Jo hallå!

Äntligen tid att sitta framför datorn. Tacka vet jag svärmödrar när dom håller sig i köket. Ibland kan dom dock bli för mycket. Det hela slutade med att M-G inte åt någonting på ett par dagar. Har aldrig hänt förr. Men om någon tjatar på dig minst en gång i kvarten  på att du måste äta något och försöker köra in skedar i munnen på dig, hur hungrig skulle du då vara efter ett par timmar?

Något motsägelsefullt låter väl då det faktum att svärmor tyckte att Leonardo redan blivit bortskämd, två dagar gammal och får fortfarande äta så ofta han vill. Jag blir tokig av tanten.

Ja just det, jag har inte berättat om Leonardo. Han föddes på Södra BB den 14 november. Allt gick väldigt smidigt, förutom att han bestämt sig för att komma ut i stålmannenposition med ena armen samtidigt som huvudet. Men jag har inte så värst ont längre trots detta.

Han vägde i allafall drygt 4 kg. Storasyrran är otroligt gullig mot honom. Hon hämtar papper och snyter honom när han skriker, och så tröstar hon "ingen fara Leo narrdåå), bebibaa (det blir bra).

Här får ni se lite foto.

ha det bra allihopa!

Hallå alla. Nu är jag trött på vänta. Ungen måste komma ut snart jag står inte ut. Jag har ju redan förberett allt, vad ska jag göra nu? Minuterna går så långsamt när man bara sitter och rullar tummarna (och fikar.) 

Ikväll ska jag på ett möte på försäkringskassan. Efter två år som mamma har jag fortfarande inte fattat hur tusan man gör för att ta ut mammaledighet och pappaledighet på ett optimalt vis. Kanske kan jag få proffessionell vägledning i kväll. Fast jag har iof hört vissa gliringar från olika socionomstudenter om att jobba på försäkringskassan. Men jag tror inte på allt jag hör jag inte.

Jag har fått en ny amerikansk kompis. Hon är jättetrevlig. Efterssom jag hört att amerikaner är mycket öppna och tycker om att prata med främlingar tog jag tillfället i akt då jag  lämnade på dagis och hörde att denna person sa att hon var från amerika. Det stämde bra, nu har vi instiftat en fikarutin på Kallhälls trevliga cafe en gång i veckan.

En annan trevlig grej som har hänt förra veckan är allsångstillfälle. Jo, jag hade besök av en vän då vi plötsligt får se ett anslag om allsång på folkets hus, samma kväll. Vi gick dit och sjöng för full hals, även om programmet var en smula dement. Men gott fika till självkostnadspris hade dom, samt att vissa farbröder och tanter blev störtglada över att det kommit "ungdomar". Trots att M-G hade fått tag på några whiteboard-pennor och gjort värsta konstverket på golvet var det ingen som hetsade upp sig, istället gick en trevlig dam och hämtade festis åt henne.

ha det!!

Igår skrev jag värsta långa inlägget, jo det är sant, men sen bara liksom försvann det. Men jag antar att jag bara svamlade på, för nu kan jag inte komma ihåg vad det handlade om.

Snart kommer iallafall en unge att födas, kanske redan ikväll...M-G är så söt, hon pussar magen och säger hej till bebben (jag tror mest för att vi tjatat så mycket). nu ska jag försöka klistra in nåra foton.


Ha deee.

Hallå kära vänner.
Nu har vi äntligen installerat oss någotsånär i vår nya lya. Vi bor mitt i stockholms största naturreservat vilket är GIGANTISKT. Det är fantastiskt vackert här med små sjöar och kossor av rasen highland cattle som går omkring och betar bland de gulnade höstlöven.

Maria Giulia har börjat på ett nytt dagis som har Reggio Emilia-inspirerad pedagogik, vilket bla innebär att dom har pyttesmå möbler så fröknarna får sitta dubbbelvikta och äta lunch. Det var jättekul att se hur otroligt duktiga småkonoddar i ett till tre årsåldern kan vara. Maria Giulia har tex fått en minimentor, en liten treåring som hjälper henne att klättra upp på minitoan och kissa och visar var man ställer tallriken efter maten etc. Jag tror att man som morsa lätt kan fastna i rollen som ständigt hjälpande hand, altså, man glömmer bort att se sitt barn som en individ med hjärna som faktiskt kan klara sig ganska bra själv. Varför måste man tex tvinga sitt barn att ha på sig jacka bara därför att man själv fryser? Ibland har ju vi vuxna så knasiga ideer. Så när jag var där på inskolningen såg jag min lilla tjej med helt nya ögon, som om hon var en liten kompis till mig ungefär. Appropå det hörde jag en skön kommentar från min absoluta favvoskådis Johnny Depp som gick ungefär såhär: Att vara  pappa är ungefär som att ständigt hänga med en väldigt liten alkis, någon som ständigt ragglar runt utan kontroll på finmotoriken och talar osammanhängande, .

Hursomhellst, stor kram till er alla!!!



ps. Är det nån mer än jag som har problem med att se alla användare på bloggen? Alla utom frida och anna försvinner liksom. Hjälp!i