Om mobilen...
Jag vet inte riktigt när jag fick min första mobiltelefon, men det kan ha varit i samband med nån skolavslutning, på gymnasiet? Var man så sen? Nu är det rätt otänkbart att inte ha med den vartän man ska.
Man känner att man måste kunna nås vid alla tidpunkter, och det tar lite emot att slå av den när man är hos doktorn eller tandläkaren, för man vet ju inte vem som kanske försöker ringa eller om man missar nåt kul..!
Hos oss har mobilen gjort oss väldigt bekväma. som när jag till exempel ligger uppe i sängen, och jag vet att Patrick sitter nere i soffan och ser tv, då kan jag ringa ner för att be honom komma upp med ett glas vatten eller så. Eller om man till exempel hör nåt på natten, och Patrick är vaken där nere. RING, RING! "Vad var det för duns"?!? Eller, RING, RING! "Kom ihåg att ta ut Tilde innan du går och lägger dig"!
När man är på promenad är det rätt tryggt att ha mobilen i fickan, ifall man skulle möta nåt djur i skogen. Oftast tänker jag inte på det, men ibland kan jag bli lite skraj om jag börjar fundera på björnar och älgar, rävar eller stora fåglar som kan komma och attackera! Patrick tycker att jag bara pratar strunt, men jag tror att djuren inte alltid blir mer skrämda själva, utan det kan hända att just den räven hellre rusar mot mig än flyr! Hemska tanke!
Då är det skönt att veta att det bara är ett par knapptryckningar bort, åsså får man prata med nån som antingen kan lugna ner en eller komma i ilfart och hämta upp mig. Tyvärr är jag väldigt dålig på att förklara vägen för folk, så jag skulle nog bli kvar där ute ändå...
Sen är det skönt att bara fördriva tiden med ett telefonsamtal (eller några) medans man är ute och går. Jag är expert på att låta mobilen gå varm när jag promenerar. Jag ringer mamma, syrrorna och kompisarna för att kolla läget hos dem, och får på så vis flera saker gjorda på samma gång. Helgen kan hinna planeras, en rapport om Seths framsteg delges och frågor jag har kan besvaras av dem som jag pratar med i luren.
Fast ibland är det lite dumt att folk kan nå en så lätt, till exempel om nån ringer för att höra vad man gör och man piggt svarar "inget särskilt", fast man just då toksov med dregel på kudden, och sen hör man att de sitter i bilen och ringer... "Bra, vi är där om tjugo sekunder"! Panik!
Man känner att man måste kunna nås vid alla tidpunkter, och det tar lite emot att slå av den när man är hos doktorn eller tandläkaren, för man vet ju inte vem som kanske försöker ringa eller om man missar nåt kul..!
Hos oss har mobilen gjort oss väldigt bekväma. som när jag till exempel ligger uppe i sängen, och jag vet att Patrick sitter nere i soffan och ser tv, då kan jag ringa ner för att be honom komma upp med ett glas vatten eller så. Eller om man till exempel hör nåt på natten, och Patrick är vaken där nere. RING, RING! "Vad var det för duns"?!? Eller, RING, RING! "Kom ihåg att ta ut Tilde innan du går och lägger dig"!
När man är på promenad är det rätt tryggt att ha mobilen i fickan, ifall man skulle möta nåt djur i skogen. Oftast tänker jag inte på det, men ibland kan jag bli lite skraj om jag börjar fundera på björnar och älgar, rävar eller stora fåglar som kan komma och attackera! Patrick tycker att jag bara pratar strunt, men jag tror att djuren inte alltid blir mer skrämda själva, utan det kan hända att just den räven hellre rusar mot mig än flyr! Hemska tanke!
Då är det skönt att veta att det bara är ett par knapptryckningar bort, åsså får man prata med nån som antingen kan lugna ner en eller komma i ilfart och hämta upp mig. Tyvärr är jag väldigt dålig på att förklara vägen för folk, så jag skulle nog bli kvar där ute ändå...
Sen är det skönt att bara fördriva tiden med ett telefonsamtal (eller några) medans man är ute och går. Jag är expert på att låta mobilen gå varm när jag promenerar. Jag ringer mamma, syrrorna och kompisarna för att kolla läget hos dem, och får på så vis flera saker gjorda på samma gång. Helgen kan hinna planeras, en rapport om Seths framsteg delges och frågor jag har kan besvaras av dem som jag pratar med i luren.
Fast ibland är det lite dumt att folk kan nå en så lätt, till exempel om nån ringer för att höra vad man gör och man piggt svarar "inget särskilt", fast man just då toksov med dregel på kudden, och sen hör man att de sitter i bilen och ringer... "Bra, vi är där om tjugo sekunder"! Panik!
