Vad kan man lära någon annan..?
Igår satt vi här hemma och såg på friidrott på tv med Stefan och Erika. Vi satt och diskuterade kring detta med dykstilar, tävlingsdräkterna och hur man kunde se "paketen" på löparna, hur spinkiga höjdhoppstjejerna är med sina långa ben, vilka rekord som gjorts genom tiderna och hur långt det hoppas och kastas på såna här evenemang. Så kom vi in på ämnet skolidrott, i och med att Patrick drog upp att deras gympalärare på Kågeskolan hade en förkärlek till spjutkastning och alla elever som behärskade denna sport bra. Själv hade jag en lärare på högstadiet som gillade om man kunde orientera, och på gymnasiet skulle man springa länge på beep-testet eller tycka om längdskidåkning för att få bra betyg. Snacka om att ringa in den minsta procentenheten vad gäller sporter man gärna utövar på fritiden. Jag gillade inte ett av dessa moment, och så heller inte den stora elevmassan, som, om man ser till statistiken mest höll på med fotboll eller hockey. Eller ingenting alls.
Jag undrar vad Seth ska tycka om att hålla på med. Kompisars barn tyckte jag visade rätt tidigt vad de var intresserade av, och det kunde vara teknik eller motorer. Det är häftigt att se på ett barn hur dennes intresse blossar upp, från att vara dessa hjälplösa bebisar, till att lära sig nya saker och få en egen vilja att rikta in sig lite extra på nån bit, typ som att meka i motorer eller ta reda på hur en tv-apparat verkligen fungerar.
Det är himla svindlande att tänka på vilka avtryck man kan göra på barn, vilka saker som man kan lära dem. "Jag ska lära honom allt jag kan"! Vad ska Seth och mina syskons barn, och kompisars barn få lära sig av mig? Ska jag visa dem hur man cyklar, som grannarnas ungar visade mig en gång..? Ska jag få någon att upptäcka glädjen i att skriva, eller visa nån av dem hur man ritar en gris på enklaste vis?
Min farfar lärde mig knyta mina skor. Jag minns att vi satt på trappen till deras hus i Jörn, och han visade mig hur jag skulle göra. Ibland kan jag tro att vi två är de enda som knyter på vårat vis - ögla, ögla, knyt ihop öglorna. Mina syskon gör inte likadant. De lärde sig av någon annan.
Jag hade god nytta av mina färdigheter i att knyta skorna, eftersom jag älskade att springa när jag var liten. På kvarteret hade vi ofta springtävlingar mellan oss ungar och mitt lag kom alltid bland de bästa lagen när vi ställde upp i Nordanå-loppen i mellanstadiet. Minns någon vad det var för nåt? Man anmälde sig från klassen, typ tre personer i varje lag, och så sprang man runt på Nordanå, med start vid värdshuset, ner mot ankorna i dammen och så upp för den långa trappen från älvspromenadstråket... Någon fler som ställde upp där? Vad hette tävlingen? Det hade säkert nåt med Norrmejerier att göra... Det var ju så säkert som det var sagt att mjölk gav starka ben. Och starka ben är bra när man ska springa fort.
Jag undrar vad Seth ska tycka om att hålla på med. Kompisars barn tyckte jag visade rätt tidigt vad de var intresserade av, och det kunde vara teknik eller motorer. Det är häftigt att se på ett barn hur dennes intresse blossar upp, från att vara dessa hjälplösa bebisar, till att lära sig nya saker och få en egen vilja att rikta in sig lite extra på nån bit, typ som att meka i motorer eller ta reda på hur en tv-apparat verkligen fungerar.
Det är himla svindlande att tänka på vilka avtryck man kan göra på barn, vilka saker som man kan lära dem. "Jag ska lära honom allt jag kan"! Vad ska Seth och mina syskons barn, och kompisars barn få lära sig av mig? Ska jag visa dem hur man cyklar, som grannarnas ungar visade mig en gång..? Ska jag få någon att upptäcka glädjen i att skriva, eller visa nån av dem hur man ritar en gris på enklaste vis?
Min farfar lärde mig knyta mina skor. Jag minns att vi satt på trappen till deras hus i Jörn, och han visade mig hur jag skulle göra. Ibland kan jag tro att vi två är de enda som knyter på vårat vis - ögla, ögla, knyt ihop öglorna. Mina syskon gör inte likadant. De lärde sig av någon annan.
Jag hade god nytta av mina färdigheter i att knyta skorna, eftersom jag älskade att springa när jag var liten. På kvarteret hade vi ofta springtävlingar mellan oss ungar och mitt lag kom alltid bland de bästa lagen när vi ställde upp i Nordanå-loppen i mellanstadiet. Minns någon vad det var för nåt? Man anmälde sig från klassen, typ tre personer i varje lag, och så sprang man runt på Nordanå, med start vid värdshuset, ner mot ankorna i dammen och så upp för den långa trappen från älvspromenadstråket... Någon fler som ställde upp där? Vad hette tävlingen? Det hade säkert nåt med Norrmejerier att göra... Det var ju så säkert som det var sagt att mjölk gav starka ben. Och starka ben är bra när man ska springa fort.
