Hur går det att vara med barn?
Jag fick frågan om "hur det går att vara med barn" vid morgonfikat av en brukare på jobbet, och min jobbarkompis höll på att sätta kaffet i halsen. Som ni förstår ligger det inte till som det lät. Jag fick förklara att jag var klar med praktikperioden på Barnavdelningen på lassarettet, och ja, det hade gått bra. "Ville du ta med dig en hem?"
Vilket psykiskt litet trauma man går igenom under en praktik/inskolningsperiod! Man vet inte vart man ska gå, vad man ska säga, knappt var man ska titta. Som ett plåster hänger man med den som blivit tilldelad uppgiften som handledare för dagen. Stackare den! Och stackare mig! Mer vilsen var det länge sen jag var. Fyra veckor med att ständigt räkna minuter på klockan tills hemgång, tvättning och disk för att verka upptagen och visa att man visst kan "hugga i". Fast allt är ju inte bara baksida, för nya saker lärde man sig - och det är aldrig dumt. Och med tiden fann man sig i gänget, sitt rätta jag, men då var det dags för slutbedömning av ens insatser på avdelningen.
Vilket psykiskt litet trauma man går igenom under en praktik/inskolningsperiod! Man vet inte vart man ska gå, vad man ska säga, knappt var man ska titta. Som ett plåster hänger man med den som blivit tilldelad uppgiften som handledare för dagen. Stackare den! Och stackare mig! Mer vilsen var det länge sen jag var. Fyra veckor med att ständigt räkna minuter på klockan tills hemgång, tvättning och disk för att verka upptagen och visa att man visst kan "hugga i". Fast allt är ju inte bara baksida, för nya saker lärde man sig - och det är aldrig dumt. Och med tiden fann man sig i gänget, sitt rätta jag, men då var det dags för slutbedömning av ens insatser på avdelningen.
