Jag har varit på en stärkande promenad i höstsolen i omgivningarna kring Bergshamra. Igår var jag ute på två promenader, en till Bockholmen och en bara runt Bergshamra. Idag tog jag mig lite längre - alltså hela (så långt är det inte) vägen till Ulriksdal. Förutom att som min vana trogen fascineras av alla människor som befinner sig där ute. Många av dem sätter sig i sina stadsjeepar och kör ut till Ulriksdal för att parkera bilen, packa ut hundar, barn och joggingvagnar, sätta på sig fleecevästen och ta på de stora solglasögon för att sen promenera runt lite på slottsområdet, för att sen återigen packa in allting i stadsjeepen, ta av solglasögonen och västen och köra hem i sin jeep igen. Men det finns också andra att titta på - gamla tanter som stapplar fram med sina gå-stavar, studenter från Kungshamra som joggar runt i fula träningskläder, en och annan turist som kommit med 503:an från t-banan, och sådana som jag som bara råkat hamna där i promenadrelaterade sammanhang.Kanske måste jag backa bandet lite för att sätta promenaden i sitt sammanhang. Jag är grymt rastlös. Rastlösheten kommer sig av att jag är instängd på mitt jobb minst 8 timmar varje dag och när jag kommer hem från jobbet måste jag jobba med min uppsats som aldrig kommer att bli färdig (känns det som i alla fall). just nu genomlider jag en av mina allergi-sessioner vilket gör att jag inte kan träna som jag vill. bara nysningar och rinnsnuva hela tiden. (jag SKA ringa läkaren på måndag - promise) så allt det där sittandet framför en skärm gör att det börjar rycka lite i kroppen på en. jag måste bara ut. för att inte sitta och samla på mig onödig negativ inställning till mitt uppsatsskrivande försöker jag gå ut på promenader. eller göra andra saker.på promenad i Ulriksdals slottspark alltså. kan börja med att erkänna på stubben att jag inte kan hålla mig från att tänka lite i Darcy-relaterade banor. förstår inte varför jag fascineras av denna överklasstillvaro som jag samtidigt äcklas av. många av de solglasögon-beprydda, dunvästmänniskorna härstammar säkerligen från en tillvaro där ett gulfärgat slott men välansade gräsmattor och orangerier hör till vanligheterna, men för mig är det som en spännande berättelse att vandra omkring där och upptäcka små dammar och vattenfall, lusthus och av blad och grenar undangömda sittbänkar - vars tillkomst säkerligen motiveras av behovet för en slottsherre/slottsdam att i lugn och ro läsa eller kontemplera, men vars verkliga syfte säkerligen var mer eller mindre ädelt kurtiserande. är det den ständigt återkommande insocialiserade drömmen - att vara en prinsessa - som förväntas finnas hos alla av kvinnligt kön i alla fall upp till 8 års ålder, som gör sig påmind eller finns det andra bakomliggande faktorer som kan förklara varför jag känner en sådan dragning till denna park och ett imaginärt slottsliv? kanske är det tanken på en tillvaro där man inte förväntas tänka på CSN-skulder, deadlines på jobbet och vems tur det är att plocka ur diskmaskinen som tilltalar mig eller helt enkelt en illa tilltufsad estet inom mig som uppskattar den stora skönhet parken erbjuder, inte vet jag... däremot var det här en av de bättre söndagar jag haft på mycket länge, så till parken bär det nog av fler gånger.
