Sex veckor gammal...
I tisdags blev han sex veckor gammal. Lille Seth. Den här bilden är dock tagen för ungefär en månad sen.
Idag fick vi ett brev från kyrkan, där prästerna gratulerade till det stora som hänt oss och där de undrade om vi funderat på dopet. Och det har vi ju, men som med mycket annat kommer vi oss inte riktigt för att göra slag i saken. Vi har pratat lite löst om att Kusmarks kyrka är den finaste härikring, om att ha det svårt med högtidliga stunder i kyrkomiljö för min del som bara börjar lipa när jag hör en psalm och vi har bollat lite ideér om fika och vilken präst man vill ha och sånt, men det har liksom stannat vid det. Nu har vi i alla fall lagom till kyrkans dopfråga bestämt oss för vad vår son ska få för namn, och det blir som jag skrev tidigare; Seth Alexander. Nu gäller det bara att ringa prästen och boka tid och plats för att göra det officiellt. Om man inte ska ha en enkel namnceremoni bara..? Mer att fundera på...
Jag upprepade hans namn ett par gånger i huvudet idag, och kom att tänka på hur det ska låta när han har gjort nåt otyg. Typ som Emils pappa i Lönneberga skulle säga, eller som Patrick när han är irriterad på mig. Seeeth Alexaaander...
Vi brukar skratta åt det ibland, jag och Patrick, åt den gången vi hade varit ute och köpt möbler och jag hade mätat fel på väggen i datarummet på Manhemsgatan, vilket ledde till att vi fick köpa ett annat databord än det som Patrick tänkt ut i förväg. När vi kom hem från möbelaffär´n och han började montera bordet, hör jag efter en stund ett fruktansvärt besviket "ååh"..! Och sedan; "Frida Cecilia - nu är vi ovänner"! Jag tror det var första gången vi grälade.
Seth är så väldigt glad! Man kan få honom att skratta hur lätt som helst! Ibland när han ligger i famnen kan han se lite filurig ut, och om man rör vid hans lite pösiga kinder skiner han upp och sen om man frågar om han ska prata och berätta något, då kan han jollra till - som för att svara! Han kan han!
Idag fick vi ett brev från kyrkan, där prästerna gratulerade till det stora som hänt oss och där de undrade om vi funderat på dopet. Och det har vi ju, men som med mycket annat kommer vi oss inte riktigt för att göra slag i saken. Vi har pratat lite löst om att Kusmarks kyrka är den finaste härikring, om att ha det svårt med högtidliga stunder i kyrkomiljö för min del som bara börjar lipa när jag hör en psalm och vi har bollat lite ideér om fika och vilken präst man vill ha och sånt, men det har liksom stannat vid det. Nu har vi i alla fall lagom till kyrkans dopfråga bestämt oss för vad vår son ska få för namn, och det blir som jag skrev tidigare; Seth Alexander. Nu gäller det bara att ringa prästen och boka tid och plats för att göra det officiellt. Om man inte ska ha en enkel namnceremoni bara..? Mer att fundera på...
Jag upprepade hans namn ett par gånger i huvudet idag, och kom att tänka på hur det ska låta när han har gjort nåt otyg. Typ som Emils pappa i Lönneberga skulle säga, eller som Patrick när han är irriterad på mig. Seeeth Alexaaander...
Vi brukar skratta åt det ibland, jag och Patrick, åt den gången vi hade varit ute och köpt möbler och jag hade mätat fel på väggen i datarummet på Manhemsgatan, vilket ledde till att vi fick köpa ett annat databord än det som Patrick tänkt ut i förväg. När vi kom hem från möbelaffär´n och han började montera bordet, hör jag efter en stund ett fruktansvärt besviket "ååh"..! Och sedan; "Frida Cecilia - nu är vi ovänner"! Jag tror det var första gången vi grälade.
Seth är så väldigt glad! Man kan få honom att skratta hur lätt som helst! Ibland när han ligger i famnen kan han se lite filurig ut, och om man rör vid hans lite pösiga kinder skiner han upp och sen om man frågar om han ska prata och berätta något, då kan han jollra till - som för att svara! Han kan han!
