Frida & Seth

Efter att ha varit och hälsat på den nyaste tillskottet i Ersmark igår, och efter att ha gått igenom hur det var, hur det gick, hur lång tid det tog och hur det kändes för Jennie under hennes andra förlossning, kom jag att tänka på att jag fortfarande inte skrivit ner min egen förlossningsberättelse som jag har tänkt göra innan alla detaljerna suddas ut. Det här blir mer för mig själv att komma ihåg och ha kvar, jag gissar att det kan bli rätt mycket text...

Jag hade alltså gått hela sommaren och väntat. Lite desperat gick jag och räknade dagar jag gått över tiden! Jag hade läst allt som gick att läsa, prövat alla knep för att få det hela att sätta igång, men helt utan resultat. Nio dagar över tiden, klockan tio i elva den måndagskvällen postade jag detta inlägg på bloggen...

"Jag har haft känningar av värkar sen inatt av och till. Jag steg upp vid halv elva idag, gick ut med hunden och åt frukost. Sen la jag mig igen och vilade till nästan halv två! Då kände jag att jag måste aktivera mig lite i varje fall, så jag tog hunden på en långpromenad och passade på att skvallra en halvtimme med Anna på mobilen. Fram tills nu hade jag inte några riktigt konkreta känningar, så jag tyckte inte att jag behövde berätta för nån om dessa. Men när jag kom hem och vi satt ute på altan och språkade med Patricks polare kände jag en riktig värk. En värk som smög sig på liksom, ökade i smärtgrad en stund, gjorde magen stenhård, fick Patrick att uppmärksamma mitt ansiktsuttryck och bli alert och sen planade den ut och den var över. Jag bad Patrick kolla vad klockan var då - 15:30 - sen har vi klockat värkarna efter det... De har kommit med ungefär 10-20 minuters mellanrum sen dess, men allt stannade upp för ca en timme mellan halv åtta och halv nio, till min stora besvikelse, men de är nu igång igen! Detta stadie kan hålla på länge har jag läst - det kan vara ända upp till 20 timmar...

Patrick börjar bli nervös och har lagt fram sina kläder som han ska ha med sig när vi åker in. Jag vågar inte riktigt hoppas på att det är på riktigt än, för det känns som att det kan stanna upp igen när som helst, men annars är jag väldigt förväntansfull och det hela känns så overkligt... Bebisen gör stora rörelser i magen, för att pocka på uppmärksamheten, tror jag. Den är nog redo att komma ut och hälsa snart..!"

Mellan elva och tolv pratade jag med mamma, med barnmorskorna uppe på förlossningen, höll i mig hårt i möbler när värkarna kom (för nu gjorde det verkligen ont!), diskuterade med Patrick och till slut bestämde vi oss för att åka in trots att barnmorskan jag pratat med inte lät särskilt stressad. Men jag resonerade fram med mamma att de lika gärna kunde titta till mig på BB, då de ändå hade en sån lugn kväll där på jobbet.

Vi packade in oss i bilen, tutade två gånger så att grannarna skulle höra att vi åkte in på BB nu (det hade vi kommit överrens om att vi skulle göra), och Patrick var så nervös så att jag nästan var beredd på att be han stanna bilen och jag skulle ringa en taxi istället, för han kunde inte komma fram fort nog verkade det som!

Det var helt sjukt otroligt att VI skulle få åka in nu! Jag kände mig så liten på jorden, men förstod samtidigt att jag skulle få vara med om nåt så stort! VI skulle få barn! Nu var VI på väg att bli en FAMILJ!

Runt midnatt, på lassarettsparkeringen tog Patricks bror hand om Tilde, och vi gick för att ringa på dörren som skulle ta oss in till Förlossningen!

Vi hade varit på studiebesök där några veckor innan, så vi visste vart vi blev ledda först. In i ett litet rum för att registrera värkarna. Jag fick sätta mig ner i en fåtölj, fick ett band spänt runt tjockmagen (det gjorde ont bara det!) och de kollade på monitorn hur det var ställt med värkarbetet. Sen, efter att ha konstaterat att jag var öppen tre centimeter, sa ena barnmorskan att nu skulle vi få ett rum! Jag trodde det inte! Jag hade varit inställd på att måsta åka hem igen, men nu tittade jag på Patrick och sa "nu blir det"!

Vi gick igenom korridorerna fram till själva förlossningsavdelningen, och blev tilldelade ett förlossningsrum - "det snabba rummet". Det tyckte vi lät bra! Nu var klockan halv ett på natten.

Jag fick byta kläder (till nättrosor och en mjuk sjukhusrock) och sen lämnade barnmorskan oss själva. Vi kikade runt lite och tog ett fult kort på mig i de kläderna och värkarna fortsatte att påminna mig om vad jag var där för.

Jag minns att jag tyckte att det var mycket tid vi fick sköta oss själva där inne, men barnmorskorna hade ju hela tiden koll på bebisen genom att de fäst en liten plupp på huvudet på den och så kunde de se värden och sånt innifrån deras egna rum.

Jag försökte få Patrick att slappna av i fåtöljen, kanske sova lite på sängen (för jag kunde inte ligga ner), för jag tänkte att det kan ju ta fruktansvärt lång tid det här, och jag fattade att jag nog var tvungen at klara av det mesta på egen hand. Det här var mitt jobbiga.

Barnmorskan kom in igen och kollade mig och jag frågade om det var okej att gå och duscha ett tag. Att få duscha hur länge som helst, i varmt, varmt vatten var något som jag sett fram emot rejält. Hemma har vi inte sån stor varmvattenberedare att man kan göra en sån sak, så det här skulle bli härligt! En timme satt jag på en trädgårsstol i plast och lät varmvattnet hjälpa mig igenom värkarna, som nu blev ondare och ondare! Hur länge skulle det hålla på..?

En låt från radion poppade upp i huvudet på mig, och jag hörde den om och om igen medans jag satt i duschen. "Nathalie", med Idol-Ola! Lite skämmigt, men jag tänkte att det var ett tecken! Vi skulle få en flicka och hon skulle heta Nathalie! Lite jobbigt blev det till slut, för jag kunde ingen text egentligen, utan bara refrängen, så det enda som snurrade i mitt huvud var just namnet "Nathalie, Nathalieee, NATHAliee"!

Efter duschen gick jag och tittade till Patrick, som satt och spelade spel på sin mobil - han hade lite långtråkigt!

Sen blev jag plötsligt illamående, kräktes och satte mig i duschen ett tag till.

När jag sen fått på mig sjukhusrocken igen och berättade för barnmorskan att jag spytt, ville hon kolla igen och hon beslutade att det var dags att ta hål på hinnan så att vattnet kunde gå. Då var klockan tio över tre.

Efter det började vandringen. Genom rummet, fram och tillbaka, fram och tillbaka. Fyra meter dit, fyra meter tillbaks... Patrick fick hänga på hela tiden, för grejen som var kopplad till sladden till bebisens huvud, blev så tung, så den fick Patrick gå och bära på för att underlätta för mig så mycket som möjligt nu! "Fan, fy fan, fan", minns jag att jag gick runt och sa. "Fy, fan, fy fan"! Nu var det rent nåt jäkligt ont, och jag tror väl att det var då jag började ångra det hela. Ville bara åka hem och sova! Tydligen sa jag också att det här var "sista gången jag föder barn", men det minns jag inte själv!

Det kunde ju vara många, många timmar kvar nu, hur skulle jag klara av det?!?

Efter ett långt tag (som i verkligheten var 25 minuter) kom barnmorskan in igen, då jag tvingat Patrick att ringa på klockan. Nu ville jag ha smärstillande av något slag! "Jaha, bra. Ja, jag väntade bara på att du skulle säga till!" VA? Hade jag kunnat få det ännu tidigare? De såg ju hur ont jag hade!

Barnmorksan undersökte mig igen och se där, på bara tre timmar hade jag öppnats sex centimeter till! Bara en centimeter kvar nu!

Men det tog en evighet tills narkosläkaren kom loss, och in till oss. Och vi bara fortsatte att vandra, fram och tillbaka, fram och tillbaka... Jag blev informerad om att det skulle sättas en spinalbedövning. Okej, bra! Vad som helst! "Den verkar bara i två timmar, men det är nog den enda som behövs." VA? Är det snart över?!? "Patrick, hörde du?" Max två timmar kvar, det kunde jag orka!

Klockan tio över fyra, en halvtimme efter jag bett om den, eller en evighet efter att jag bett om den, fick jag till slut bedövningen, samtidigt som lustgasen jag fick i mig hjälpte mig genom värkarna. Fast Patrick var rent ursinnig på läkaren, som var så sävlig och långsam och satte sig ner, ställde sig upp igen sakta för han hade glömt nåt och gick tillbaka till instrumentbordet... Patrick ville bara skrika "MEN FÖR FAN! SKYNDA DIG PÅ! SER DU INTE HUR ONT HON HAR!"

Patrick satt hela tiden vid min sida och han blev serverad kaffe och saft på löpande band av barnmorskorna, och emellanåt bjöd han mig på lite att dricka också! Annars var jag nu lite omtöcknad av lustgasen och svamlade något om nån tjej på radion..! Lustgasen ja, som man till slut nästan inte kunde få nog av, gjorde mig som drogad, och det lät som att alla runtomkring pratade som i tecknad film och allt gick i slow-motion. Jag försökte förklara detta för Patrick , hur det kändes, men jag tror att jag mest bara sluddrade!

Efter en timme började krystvärkarna, och jag fick lägga till mig med benen i vädret och blev instruerad att ta tag i ett par handtag på sängen, slita mig liksom framåt med hjälp av dem samtidigt som jag skulle krysta neråt. Och jag med min motorik hade lite svårt med det där, det blev liksom så komplicerat i allt det ONDA! Men Patrick hjälpte mig tillrätta och efter några krystvärkar fick han uppgiften att liksom hänga sig lite på magen min och hjälpa till att trycka på! Själv koncentrerade jag mig ordentligt på den här sista biten av förlossningen, och bet ihop och tog i allt vad jag kunde i varje värk. Helt fokuserad. Jag har för mig att efter fem krystvärkar var bebisen ute! Och jag var som i ett konstigt tillstånd efter all lustgas, och jag minns att jag vände mig till Patrick och frågade "är det klart nu, var det så lätt att krysta?"

Klockan 05.36 föddes vår lille kille!

Så såg jag som en liten klump till bebis framför mig, som blev avtorkad av barnmorskan, och jag frågade Patrick om han var söt. "Nääehhee", svarade han! Blodig och kläggig kunde hans pappa inte se hur fin han var, men glädjetårarna rann på honom - det har han berättat om sen!


Efter nån timme hade vi tittat och tittat på våran bebis, vi hade fått födelsedagsfika, jag hade fått duscha och nu skulle vi få eget rum, där vi kunde lägga oss och sova ett tag. Men hur lätt var det att sova, med en alldeles ny, egen bebis bredvid sig?!? Patrick hade dock inga problem med sömnen, för han la sig på kudden och började snarka på en gång! Även hans ljud gjorde det lite svårt att slappna av själv... Så jag smög mig ut när jag såg att klockan närmade sig lunchtid.

Så sex timmar efter att min bebis föddes tog jag med honom in till matsalen, liggande i BB-baljan, och satte mig för att ringa min mamma. Så fort hon svarade "hallå" fick jag som en gråtklump i halsen, tappade talförmågan för ett ögonblick, men kunde till slut pipa fram ett "hej" mellan tårarna, och under hela samtalet hade jag svårt att få fram orden för att berätta för henne om hur natten varit... För det var just där och då, med sonens lilla hans runt mitt lillfinger och min mor i andra änden av telefonen, som insikten sköljde över mig ordentligt. Jag var mamma själv nu!