Frida & Seth

Inatt låg jag och kikade ner i vaggan som vanligt lite då och då, och jag var så glad åt den lille som låg där i och sov. Jag kan verkligen titta på honom länge, länge... Seth blir mer och mer en egen person och det är konstigt och så faschinerande på samma gång att se hans utveckling, och hur han för varje dag är mer med i allt som händer runtom honom. Han charmar alla som kommer nära och man kan se att han blir extra glad när han ser kända ansikten som mormor och morfar eller sin skäggige pappa. Och ibland är det bara hos mig han blir lugn, då är det bara mamma som gäller..!


Tiden går fort. Så sant som det var sagt. Det var något alla pratade om innan Seth föddes... "Ta vara på tiden", "det händer så mycket när de är små" och "det kommer att gå så fort". Och när man tänker på allt vi redan har hunnit vara med om, och hur tiden verkligen går så där fort som alla berättade om, så blir man både helt varm i hjärtat, men känner sen samtidigt en oro i magen - mammamagen. För alltid ska det var vara något att fundera, grubbla och vara orolig över. Sjukdomar. Att han ska ramla av cykeln. Problem i skolan. När han ska köra moppe. Första gången han får hjärtat krossat. Sena kvällar. Förlåt mamma och pappa, för allt som jag gjort er oroliga för - i onödan! Det är väl på tiden att inse det nu, va?

   

Varje ålder har väl sina tjusningar, och varje ålder har väl nya saker att bli orolig för som förälder... På tal om ålder, igår kväll så pratade Ola Lindholm i "Babben o Co." om den mest ultimata åldern - 11. När man är elva år är man liksom fortfarande oformad, man är framåt, man visar alla känslorna och det på direkten, man är helt ärlig och man är nyfiken. När man är elva "fångar man dagen" helt självklart, vilket de flesta av oss sedan letar hela livet efter att hitta tillbaka till...

Om elva år är då Seth på topp!