Vecka 36
Nu är det inte mycket länge kvar! Var hos barnmorskan igår igen, och nu var hon mycket nöjd med mina värden och blodtrycket. För första gången hade jag också gått ner ett kilo sen förra besöket, vilket kändes stort för mig! (Man kan verkligen ibland glädja sig åt det lilla!) Viktuppgång med fyra och en halv veckor kvar; 18 kilo.
Många har åsikter om magen, men de flesta är överrens om att den är rätt stor! Jag träffade en gammal lärare i slutet på februari som sa "ja, det där är inte många veckor kvar va?" (jo, mer än halva tiden, typ...), och för nån vecka sen frågade en jobbarkompis "skulle inte du ha i maj?"! Sen är det kul när folk kan "se" på hur man bär, formen på magen och så vidare. En kompis syrra var helt inställd på att "det här är en tjejmage, jag har aldrig haft fel"! I helgen sa en kvinna att om det sparkar mest på höger sida (och det har det gjort under hela graviditeten för mig), så ska det bli en kille, så har det varit för alla hon känner. Men mest övertygad om vad vi ska få med oss hem från BB är ändå våran granne Arne, fast han säger inte det till oss än, han bara vet...
Jag läser som vanligt på nätet regelbundet. Bebisen väger nu ca 2,8 kilo och är runt 46 centimeter lång. Hjärnan är färdigväxt. En del psykologer säger att barnet redan nu är medveten om sitt ?jag? eftersom det kan svara på saker med till exempel sparkar när man trycker på och rör vid magen, något som var rätt populärt att pröva under lördagens bröllop!
"Nattsömnen blir ofta avbruten då du behöver ändra läge med kroppen."
Ja, eller hur? Min barnmorska påpekade mina mörka ringar under ögonen och kunde inte vara nog tydlig med att jag bara ska tänka på MIG nu, så att jag ska få vila så mycket jag behöver. Jag har hamnat i ett dålig reprisläge, där varje kväll ser likadan ut, med myror i benen, en mer vaken bebis, sparkar i magen och allmänt osmidig i rörelserna när jag ska ändra läge. Trots B-vitaminer och stödstumpor blir jag inte mindre restless i mina ben... Det är för att öva sig inför vad som kommer framöver, som man sover så lätt och vaknar för minsta lilla, sa hon också. Ja, det är ju bra att nån är beredd, tänker jag, och sneglar lite ilsket på min snarkande sambo som inte alls har problem med att somna på kvällarna...
Barnmorskan ville att jag till nästa vecka ska tänka på hur jag ser på förlossningen, om jag har några speciella önskemål som vi kan fylla i journalen, om smärtlindring, ställningar och så vidare... Svårt. Det känns fortfarande så främmande, det som nu när som helst kan starta, så vad kan man önska i förväg? Att det går relativt fort och smärtfritt? Går det?
Många har åsikter om magen, men de flesta är överrens om att den är rätt stor! Jag träffade en gammal lärare i slutet på februari som sa "ja, det där är inte många veckor kvar va?" (jo, mer än halva tiden, typ...), och för nån vecka sen frågade en jobbarkompis "skulle inte du ha i maj?"! Sen är det kul när folk kan "se" på hur man bär, formen på magen och så vidare. En kompis syrra var helt inställd på att "det här är en tjejmage, jag har aldrig haft fel"! I helgen sa en kvinna att om det sparkar mest på höger sida (och det har det gjort under hela graviditeten för mig), så ska det bli en kille, så har det varit för alla hon känner. Men mest övertygad om vad vi ska få med oss hem från BB är ändå våran granne Arne, fast han säger inte det till oss än, han bara vet...
Jag läser som vanligt på nätet regelbundet. Bebisen väger nu ca 2,8 kilo och är runt 46 centimeter lång. Hjärnan är färdigväxt. En del psykologer säger att barnet redan nu är medveten om sitt ?jag? eftersom det kan svara på saker med till exempel sparkar när man trycker på och rör vid magen, något som var rätt populärt att pröva under lördagens bröllop!
"Nattsömnen blir ofta avbruten då du behöver ändra läge med kroppen."
Ja, eller hur? Min barnmorska påpekade mina mörka ringar under ögonen och kunde inte vara nog tydlig med att jag bara ska tänka på MIG nu, så att jag ska få vila så mycket jag behöver. Jag har hamnat i ett dålig reprisläge, där varje kväll ser likadan ut, med myror i benen, en mer vaken bebis, sparkar i magen och allmänt osmidig i rörelserna när jag ska ändra läge. Trots B-vitaminer och stödstumpor blir jag inte mindre restless i mina ben... Det är för att öva sig inför vad som kommer framöver, som man sover så lätt och vaknar för minsta lilla, sa hon också. Ja, det är ju bra att nån är beredd, tänker jag, och sneglar lite ilsket på min snarkande sambo som inte alls har problem med att somna på kvällarna...
Barnmorskan ville att jag till nästa vecka ska tänka på hur jag ser på förlossningen, om jag har några speciella önskemål som vi kan fylla i journalen, om smärtlindring, ställningar och så vidare... Svårt. Det känns fortfarande så främmande, det som nu när som helst kan starta, så vad kan man önska i förväg? Att det går relativt fort och smärtfritt? Går det?
